0119; Tomhetskänslor

Igårkväll fick jag en fruktansvärd ångest. Jag kände mig desorienterad och trodde att jag höll på att bli galen. Sambon skulle iväg i en och en halvtimme, han sa till mig att ta Stesolid men jag vägrade. Istället la jag mig i fosterställning i sängen under täcket och lyssnade på Lux Aeterna av Clint Mansell om och om igen. Jag hade hundratals, tusentals tankar i huvudet och hade inte någon koll alls. Ena sekunden tänkte jag på en sak för att i nästa tänka på något helt annat. Men det är inte jag som gör det, jag väljer det inte själv, inte medvetet. Jag kände hur jag började fräta inombords. Jag har ett stort hål i mig, tomhet. Jag känner mig helt tom, jag vet varken ut eller in och det börjar bli otrevligt. Ju längre tiden går ju sämre mår jag, trots nya mediciner och allt annat, vad är det som händer? Det känns som att jag får fler och fler fel på mig. Och en sak som verkligen gnager i mig är att jag inte vet vem jag är, existerar jag ens? 

Jag har tidigare skrivit att tomhetskänslor skrämmer skiten ur mig, och att jag är rädd för att om ångesten försvinner kommer jag känna mig helt tom - men jag känner mig tom nu. Som ett hål i bröstet. Ett svart hål som snart kommer att svälja hela mig. 

Och jag är äcklad, av mig själv. Och nu vet jag inte vad jag ska skriva mer. Jag tog mina mediciner tidigare igårkväll för att Hjärtat sa till mig, jag tog också en Stesolid och somnade av ren utmattning efter min svåra ångest. Men jag sov bara ett par timmar - nu har jag varit vaken sen halv två inatt. Och jag blir uppäten av tomhetskänslor och vet inte var jag ska ta vägen. Jag skriver detta bara för att jag ska kunna fokusera tankarna på något vis en stund, genom att försöka formulera ut i ord vad som rör sig lite inom mig. Ska jag ta en Stesolid till? Min läkare har skrivit på receptet att jag får ta högst 1½ tablett/dygn. Jag har tagit en tablett, för en halv hjälper inte. Men hjälpte ens en hel? Jag vet inte, jag mår ju inte direkt bra just nu. Tankarna flyger och jag har ingen ordning eller kontroll alls på det. Jag glömmer till och med bort vad jag skriver just nu. Jag är livrädd och trasig med ett enormt hål i bröstet. Jag har overklighetskänslor också, som om det andra inte vore nog. Jag försöker fokusera på att stava rätt. Jag försöker fokusera på grammatiken. Jag vet inte riktigt hur det går, eftersom jag glömmer vad jag började detta inlägget med, hjärnan spinner vidare och detta skulle kunna bli en hel bok om jag inte slutar snart. 

Så ska jag försöka sluta? Vad ska jag då göra för att dämpa ångesten och dom där äckliga tomhets- och overklighetskänslorna? Dom äcklar mig lika mycket som jag äcklas av mig själv. Jag känner mig vidrig och värdelös. Nej, nu får jag sätta punkt här.