0172; I'm falling down

Det blir värre, ångesten blir värre. Panikångest och dödsångest. Finns det inget slut på det här eländet? Hur ska jag ta mig ur det här..?

10 mg Stesolid. Jag väntar på att det ska börja verka. Ensamhet, overklighetskänslor, värdelöshetskänslor. Jag känner mig som en jävla plåga. Fan också. Hur ska jag kunna bedöva ångesten, ensamheten, tomheten? Med Stesolid, med att göra mig själv illa på alla möjliga vis. Funkar inte det ena så fungerar något annat bättre. Jag orkar inte ha det så här. Jag orkar inte skada min omgivning mer. Fan också.

0144; Broken inside

Är det fel på mig?

Min mamma ska flytta igen och jag känner mig helt trasig. Jag har inte riktigt hunnit smälta att hon flyttat från huset än.. och nu ska hon flytta igen. Jag blir livrädd och jag kommer på mig själv med tankar som att jag inte vet vem jag är. Jag får sån jävla separationsångest, det gör ont som fan. Jag vill vara liten igen, krypa ihop i min mammas famn.. ta bort min ångest. Är det fel på mig som mår så här dåligt över att hon ska flytta? Jag önskar ibland att allt skulle bli som "vanligt" igen. Men självklart så vill jag inte det samtidigt, jag vet att min mamma mår mycket bättre nu och det betyder allt - allt. Jag bara bryter ihop för att  tryggheten är borta. Mitt "hemma" är borta. Ångest, fetingångest. Jag vill inte, jag känner mig så hjälplös och maktlös. Jag har en klump i halsen och ångest som äter upp hela bröstkorgen. Fan. Fanfanfan.

0138; Inlägg etthundratrettioåtta

Ångestångestångest.

Kvällen har bestått av en gnagande, frätande tomhets- och ensamhetskänsla i bröstkorgen. Ett hjärta som slår extra snabbt och ett svart hål i bröstet. Jag spänner sönder mina muskler och slåss mot självskadeimpulser. Impulser som vill ta en sax och karva sönder armarna. Jag slåss och jag vinner. Istället tar jag en cigg. Försöker slappna av. Det är snart dags för kvällsmedicinen. 

0106; Complicated

Allt känns jobbigt och komplicerat. Jag har sjuhundratusen saker i hjärnan samtidigt. Jag har svårt att föra normala samtal, jag har svårt att kolla på film, läsa, skriva osv. För hjärnan tappar fokus och spinner iväg på andra saker. Jag kan verka egocentrisk och drömmande. Jag lider av detta. Det är otroligt jobbigt när dom man tycker om inte förstår varför jag är som jag är. Det är otroligt jobbigt att jag inte vet varför jag är som jag är. Jag säger att jag ska göra en sak, men jag gör den inte. Om jag inte blir påmind om det några gånger.

Jag vet inte rktigt var jag har mig själv, och jag vet inte riktigt vem jag är.. jag hoppas verkligen att detta kommer ändras, inom en snar framtid. För jag orkar inte med detta. Och jag känner mig så sjukt ensam. Jag vet att mina nära och kära alltid står bakom mig, men jag känner mig ensam i mig själv. I feel lost. Jag vet inte hur, men jag ska försöka finna mig själv i all ångest och tankeförvirring. Någonstans där inne finns jag - så mycket vet jag.

0086; Inlägg åttiosex

Idag har jag legat i sängen hela dagen - förutom dom gånger jag gått på toaletten och imorse när jag gjorde fruskost åt mig och hjärtat.

Jag har läst lite bloggar, läst VR, stirrat, gråtit.. jag känner mig desorienterad och har ingen direkt koll på läget. Självföraktet är väldigt starkt. Jag mår halvt illa, antagligen på grund av att jag inte ätit något. Jag borde äta, jag borde tvätta håret, jag borde byta om och kliva upp ur sängen.

Men jag orkar inte, det går inte. Det känns som en omöjlighet. Jag vill, men det tar stopp. Jag har för mycket ångest, för lite ork. Jag är så dålig, och skuldkänslorna är enorma. Jag känner mig enormt jobbig, och som en dålig vän och flickvän. En dålig dotter. Jag märker att vissa drar sig undan, det känns som ett spjut u hjärtat, det gör så jävla ont.

Jag pratar knappt med min mamma längre. Och när vi väl pratar känns det ytligt. Och jag hatar mig själv för att jag inte vågar säga som det är. Och jag känner mig som den störtsa egoisten. Men det känns så ytligt, och jag förstår, hon är nykär. Men jag är trasig. Jag är livrädd. Jag har ont i både kropp och själ.

Jag vet ite ens vad jag ska skirva...

0077; Inlägg sjuttiosju

Jag hatar att vara ensam. Det är oftast då som ångesten slår till.. Eller när jag känner mig ensam, det är faktiskt värre. Bläblä. just nu känns det jobbigt. Det känns jobbigt att laga mat, det känns jobbigt att äta maten, det känns jobbigt att gå till Valles. Jag önskar att jag hade någon som kunde vara med mig när jag gör dessa saker. För att annars glömmer jag det eller så är det för jobbigt. Muppelie, thats me. Jag får alltid störda tankar när jag är ensam. Eller haha, när jag är ensam? Stryk det, jag för störda tankar hela tiden. Waah. Nu ska jag sluta skriva innan det går för långt.

0054; Inlägg femtiofyra

Usch fy och blä. Nu har jag jättestark ångest.. Hjärtat rusar och jag är som en stålfjäder. Jag andas ytligt och tankarna hoppar upp och ner och jag vet ite var jag ska ta vägen? Mitt hjärta ahr en vän här så jag har verkligen ingen lust att störa dom.. Kan det bero på ökningen av Lyrican?? För det här känns inte alls kul.. fyfan jag vill sova... men det går verkligen inte just nu. Fml..

0033; Inlägg trettiotre

Ikväll har jag känt mig värdelös.. hopplös.. övergiven, ensam.. Jag är inte snäll emot mig själv, då självföraktet är stort. Jag är jobbig, störd, dum i huvudet, egocentrisk, ful, dålig... Jag hatar mig själv.

Mina sår som aldrig läker trycker på och ropar på mig..Jag river upp dom. Lättnad. Jag är inte den som skär mig, nej, jag kliar sönder mig. Sen river jag skorpor i all oändlighet.. Jag har inte kunnat visa benen på ca 3-4 år nu.. usch.. jag hatar mitt beteende.

Jag hatar min ångest, jag hatar att må såhär. Men samtidigt, hur känns det att må bra? Det har blivit någon slags trygghet i ångesten, för den finns alltid där.. sjuktsicksick. Jag vill dunka mitt huvud i väggen.

0022; Inlägg tjugotvå

Det suckas ju ändå bara äńär jag mår dåligt.. jag vet att jag är jobbig, och krävande.. jag är trött och helt slut. Jag vill bara sova.. Jag kommer alltid att undra varför? Skitsamma... jag hatar de n här dagen.

0015; Inlägg femton

Usch.
Jag har ångest. Och det är sjuktjävlajobbigt. Det sitter i hela kroppen, men framförallt i hjärnan och bröstkorgen. Jag känner mig som en stålfjäder - jag är alltså sjukt spänd. Jag vill inte mer nu, jag har fan ingen ork till det. Jag vill inte känna något. Jag önskar att min lilla hjärna slutade att hitta på och inbilla sig saker. Jag mår så dåligt och jag har ingen att prata med.. jag känner mig så jävla ensam. Övergiven.. fanfanfan.. just u vill jag inte vara ensam =(

0013; Inlägg tretton

Ja, jag är vaken..

Det är mörkt och ensamt.. och tankarna rusar. Jag funderar på att ringa psyk imorgon och be dom om sömntabletter eller något.. För det här går inte. Inte imovane dock..för dom funkar absolut inte,kroppen somnar men jag är vaken - sjukt skum känsla. Aja.. jag vet ju att jag kommer somna tillslut..jag önskar bara att det var på natten så jag slapp mörkret och ensamheten. Fast ja, man kan väl inte få allt.

0010; Inlägg tio

Och naturligtvis så kan jag inte somna. Uhhhh, jag orkar inte med att sova på dagarna och vara vaken på nätterna. Speciellt inte när jag är ensam. Jag hatar att vara ensam, det är den hemskaste känslan i världen. Och sambon sover så jag känner mig otroligt ensam, vilket resulterar i att jag har ååååångest. Även om jag har ångest mest hela tiden så vänjer jag mig aldrig, det är lika jävla jobbigt hela tiden. Men förhoppningsvis blir det lättare med rätt hjälp och kommande utredning. Hej hopp, nu ska jag göra mig ett par mackor sen kolla på lite mer LA ink.. ♥