0207; Bråk

Jag är rädd.

Jag blir rädd när han höjer rösten. Jag hatar pengar och jag hatar att vara rädd. Jag känner mig som ett litet barn och jag vill bara krypa ihop för att kunna gömma mig. Dom litar inte på mig heller, dom vill inte lämna mig ensam för att jag är självdestruktiv. Men jag hatar när dom bråkar. Jag kastas tillbaka i tiden och magontet kommer som på beställning. Ångest, ångest, ångest. Denna jävla ångest.

Jag vill att det ska bli natt så att det blir tyst och jag kan bedöva min ångest. Nu får jag bedöva den med Stes.. 

0184; Sommarplaner!

Jag ska åka upp till min mamma på söndag, så jag kan vara med och plocka ihop hennes lägenhet då hon ska flytta och dessutom fira min lillebrors student <3 SÅ himla roligt! Jag ser verkligen fram emot detta, även om tågresan skrämmer mig. Men jag får försöka tänka på allt positivt tågresan bär med sig och sen har jag ju massa lugnande; Stesolid, Lergigan och Theralen. Jag kommer klara det, oh yes.

På lördagen därefter, alltså den 11/6 så finns det en möjlighet för mig att åka upp till min pappa i Sundsvall. Och ja, det lockar en del.. Jag behöver människor omkring mig som tar hand om mig, haha. Jag har ju det nu också såklart, men jag har inte träffat min pappa på typ 2-3 år, jag minns inte ens. Hemskt. Men nu är det dags! 

Och nu ska jag bege mig till Lena och vi ska bege oss mot Träffpunkten, spela pingis och ha det allmänt trevligt :) Så vi hörs senare! Hej!

0182; Fuck the pain away

Ångestångestångest, denna förbannade jävla ångest. Jag mår så dåligt och jag vet inte var jag ska ta vägen? Hela bröstkorgen är fylld av den där vidriga ångesten. Jag hatar det och jag önskar att det fanns en knapp man kunde trycka på så att ångesten bara försvann. 

Trots Stesolid och några Lergigan släpper det inte, trots att jag rispat släpper det inte och trots att jag försöker andas lugnt och med djupa andetag släpper det inte. Jag hatar det. Jag hatar det.

0177; Helveteshelgen

I fredags fick jag en massiv panikångestattack. Och ångesten efter detta har inte avtagit något under helgen. Jag har haft såpass svår ångest att jag knappt gått ur sängen, och jag har levt på Stesolid. Det har varit ångest ångest ångest och ångest. Jag vet inte vad jag ska göra och jag vet inte var jag ska ta vägen. Jag kämpar mot självskadeimpulserna och försöker hålla mig kvar på planeten. Jag upplever allt som overkligt och ALLT är jobbigt. 

Imorgon ringer jag Psyk, igen.. För nu känns det som jag ramlat ner i ett svart hål. 

0172; I'm falling down

Det blir värre, ångesten blir värre. Panikångest och dödsångest. Finns det inget slut på det här eländet? Hur ska jag ta mig ur det här..?

10 mg Stesolid. Jag väntar på att det ska börja verka. Ensamhet, overklighetskänslor, värdelöshetskänslor. Jag känner mig som en jävla plåga. Fan också. Hur ska jag kunna bedöva ångesten, ensamheten, tomheten? Med Stesolid, med att göra mig själv illa på alla möjliga vis. Funkar inte det ena så fungerar något annat bättre. Jag orkar inte ha det så här. Jag orkar inte skada min omgivning mer. Fan också.

0158; Fokus

Fokusera, för fan fokusera nu. Försök tänka logiskt, tänk logiskt - sluta inte. Låt inte hjärnan ta över för då är det kört. Fokusera, gör något som du kan lägga tankarna på. Vad som helst, utan att vara destruktiv. Fan, destruktiv har jag redan varit. Skuld, ångest, äckliga och vidriga känslor. Jag hatar att känna. Ta bort skiten.

Jag tänker hemska tankar, och jag tänker på att låta blodet rinna. Det känns som att alla mina sårskorpor pulserar och bara vill rivas loss, som att det finns för mycket innanför skinnet som behöver komma ut någonstans - var som helst och hur som helst. Skuldkänslor. Äckelkänslor. Jag vill kontrollera det som gör ont, jag kan inte kontrollera det och det skrämmer skiten ur mig. Jag är rädd. Jag har ångest. 

Jag vet inte vad jag ska göra. Försöka sova? Då kommer jag vakna inatt. Jag kan inte fokusera. Jag kan inte stänga inne det onda. Fan. Fan. Jag ska försöka spela något. Lägga fokus på det.. Hoppas det lugnar. Tjohej..

0147; Inlägg etthundrafyrtiosju

Så har den här måndagen börjat nå sitt slut. Idag sov jag väldigt länge, jag vaknade runt kl 14. Men min dag har varit rätt så fin, jag har varit inne i stan och shoppat lite, träffat några vänner som jag inte träffat på väldigt länge och till sist ätit asiatisk mat med Lena. 

Otroligt kul att träffa mina vänner, vi gick samma utbildning innan jag var tvungen hoppa av pga mitt mående. Dom är nu klara med utbildningen och är nu undersköterskor, jag har dock en termin kvar. Men det tar vi i framtiden - jag ska inte tänka på det nu.

Nu ikväll kom det ifatt mig att jag ska ta mig till Socialförvaltningen imorgon, och då kommer ångesten som en käftsmäll. Jag får ångest över att behöva sätta mig ensam på bussen, byta buss, gå till rätt adress, sitta ensam och vänta - sen samma procedur igen när jag ska hem. Jag kommer heller inte få mycket till sömn eftersom att jag sov så länge idag. F**K. Jag funderar på att ringa min kontaktperson imorgon runt 08 och fråga om han inte kan hämta upp mig så jag slipper allt det där.. hoppas. För just nu gnager det som fan i bröstet. Och jag vill skada mig. Uhu, jag som haft en så fin dag..

0126; Inlägg etthundratjugosex

Jag är så trött och matt. Jag har en fruktansvärd ångest i kroppen, men allra mest i hjärnan och bröstkorgen. Det var ett par veckor sedan det var så här jobbigt. Jag har dessutom en förkylning på gång med feber vilket inte gör måendet lättare. Jag hatar att må som jag gör nu. Jag vill skriva men kan inte, jag blir helt tom och orkeslös. Usch

0122; InLägg etthundratjugotvå

Om en timme går bussen mot psyk. Jag ska också byta buss vid terminalen inne i stan. Det här är ett projekt för mig.. det känns jobbigt och den här situationen ger mig ångest. Jjust nu funderar jag på vad jag ska göra av tiden nu innan bussen går.. jag funderar på att tvätta håret, sminka mig? Jag ska i alla fall tvätta håret.. jag skrver sen när jag är hemma igen!

0120; Skinnflådd

Jag har rivit bort allt skinn jag har på läpparna, dom är ömma och lite svullna. Jag har inte sovit något och ångesten sitter kvar. Vad ska jag göra? Jag funderar på att ringa psyk kl 08, men vad ska jag säga? Vem ska jag prata med, min läkare eller min ssk? Tänk om ingen har tid för mig? 

Hjärtat jobbar dag, så han sover en stund till. Men sen åker han till jobbeet och jag blir ensam. Jag tror inte jag klarar att vara ensam idag. Jag kanske ska säga det när jag ringer, att jag inte klarar det. Undrar vad dom säger då, undrar om dom gör något. Jag har tappat mitt ffotfäste och jag faller. Tänk om dom ber mig åka dit? Då måste jag bege mig ut, usch. Usch. Jag vill inte gå utanför dörren idag, jag vill ligga under täcket. Jag vill ha något som bedövar mig, hela mig. 

En timme kvar tills jag ska ringa psyk.

0099; Livrädd för att leva

0086; Inlägg åttiosex

Idag har jag legat i sängen hela dagen - förutom dom gånger jag gått på toaletten och imorse när jag gjorde fruskost åt mig och hjärtat.

Jag har läst lite bloggar, läst VR, stirrat, gråtit.. jag känner mig desorienterad och har ingen direkt koll på läget. Självföraktet är väldigt starkt. Jag mår halvt illa, antagligen på grund av att jag inte ätit något. Jag borde äta, jag borde tvätta håret, jag borde byta om och kliva upp ur sängen.

Men jag orkar inte, det går inte. Det känns som en omöjlighet. Jag vill, men det tar stopp. Jag har för mycket ångest, för lite ork. Jag är så dålig, och skuldkänslorna är enorma. Jag känner mig enormt jobbig, och som en dålig vän och flickvän. En dålig dotter. Jag märker att vissa drar sig undan, det känns som ett spjut u hjärtat, det gör så jävla ont.

Jag pratar knappt med min mamma längre. Och när vi väl pratar känns det ytligt. Och jag hatar mig själv för att jag inte vågar säga som det är. Och jag känner mig som den störtsa egoisten. Men det känns så ytligt, och jag förstår, hon är nykär. Men jag är trasig. Jag är livrädd. Jag har ont i både kropp och själ.

Jag vet ite ens vad jag ska skirva...

0075; Fruktansvärd rädsla

Jag är rädd. Jag är rädd för framtiden. Det här kommer låta helt sjukt.. men jag är rädd att min ångest ska försvinna. För jag vet inte hur det känns att vara utan ångest, jag vet inte hur det känns att inte vara orolig för allt hela tiden. Jag är så sjukt rädd att om det fösvinner, kommer jag känna mig tom? Jag känner mig tom ibland, och det skrämmer skiten ur mig att det kommer kännas så hela tiden om ångesten försvinner. Jag förstår om ni tycker att jag låter helt vrickad, men min ångest är som en slags trygghet även om den får mig att må skit. För den finns alltid där och jag vet hur den känns. Jag vill INTE känna mig tom. Det räcker med dom gånger jag gör det nu. Jag vill inte, vill inte. Jag skäms över att berätta det här, men det måste ut. JAG ÄR LIVRÄDD för den känslan. Jag hatar den tomhetskänslan något så jävulskt. Usch usch usch... =(