0214; Usch

Jag är sä fruktansvärt äcklad utav mig själv.

Jag vill bara skära bort allt äckligt, bli av med det som gör ont i mig. Blöda ut all tomhet och allt vidrigt som finns här inne i min kropp. Jag vill göra ett hål i mitt huvud och låta hjärnsubstansen rinna ur. Jag hatar det här, fyfan vad jag hatar det här. Jag hatar mig själv så jävla mycket. Jag är ful, fet, äcklig, vidrig, störd.. Ja, säg ett hemskt ord och det är jag. Jag orkar inte mer.

0199; Inlägg etthundranittionio

Rakblad som glider lätt genom huden. Ett rakt streck öppnar sig och det tar ett par sekunder innan blodet kommer. Så enkelt. 

Det blir djupare och djupare för varje gång. Tar i lite mer. Spänner skinnet lite mer. Papper fulla med blod överallt. Och sedan måste jag gömma allt för att kunna fortsätta. Inget får komma bort. Inget får synas. Smutsen måste få fortsätta komma ut. Tomheten och ångesten måste få lätta. 

Jag känner mig så jävla ensam, så jävla jävla ensam. Jag druknar i hatet mot mig själv. Jaget som inte finns. Vem är jag under skalet? Och hur ska jag orka överleva?

0191; Disgust

Jag vill inte se mig själv i spegeln. Så fort jag närmar mig något föremål som skulle kunna spegla mitt utseende så tittar jag bort. 

Jag känner mig äcklad av mig själv. Ful, vidrig, fet och allt hemskt man kan vara här i världen. Men det absolut värsta av allt, det är att jag har ingen fin insida att luta mig mot. För innanför det groteska skalet Emelie så finns en ännu vidrigare insida. Tusen miljoner störda tankar om känslor, livet och döden, en frätande tomhet med ett stort jävla frågetecken i mitten. Vem fan är jag mer än det fula som jag tvingas leva med dag efter dag? 

Jag hatar min kropp, jag hatar min hjärna, jag hatar mig själv.

0176; Ångest är ju kul!

Ironi.

Jag mår som en påse skit. Usch usch. Jag sitter och kämpar emot impulser. Det går sådär.. Jag har ett enormt sug efter att få frossa. Usch, jag vill inte. Men suget är så enormt, så stort, så svårt att motstå. Ångest, jag hatar dig.

Jag försöker tugga tuggummi, tänka på annat - ingenting verkar fungera.

Jag använder mat/godis/annat skit för att skada mig själv. Jag rispar mig, kliar mig, river sårskorpor. Trycker sönder min högra bröstmuskel. Jag hittar alltid sätt att skada mig på när ångesten är för stor. För det handlar om att vilja ha kontroll, fast jag egentligen inte har någon kontroll över huvud taget. Jag vill bara slippa. Försöker hitta saker som bedövar tomheten, overkligheten. Jag äcklas av mig själv.

0134; Fan.

Mitt självdestruktiva jag tog över mer än vanligt ikväll, besvikelsen är stor.

0119; Tomhetskänslor

Igårkväll fick jag en fruktansvärd ångest. Jag kände mig desorienterad och trodde att jag höll på att bli galen. Sambon skulle iväg i en och en halvtimme, han sa till mig att ta Stesolid men jag vägrade. Istället la jag mig i fosterställning i sängen under täcket och lyssnade på Lux Aeterna av Clint Mansell om och om igen. Jag hade hundratals, tusentals tankar i huvudet och hade inte någon koll alls. Ena sekunden tänkte jag på en sak för att i nästa tänka på något helt annat. Men det är inte jag som gör det, jag väljer det inte själv, inte medvetet. Jag kände hur jag började fräta inombords. Jag har ett stort hål i mig, tomhet. Jag känner mig helt tom, jag vet varken ut eller in och det börjar bli otrevligt. Ju längre tiden går ju sämre mår jag, trots nya mediciner och allt annat, vad är det som händer? Det känns som att jag får fler och fler fel på mig. Och en sak som verkligen gnager i mig är att jag inte vet vem jag är, existerar jag ens? 

Jag har tidigare skrivit att tomhetskänslor skrämmer skiten ur mig, och att jag är rädd för att om ångesten försvinner kommer jag känna mig helt tom - men jag känner mig tom nu. Som ett hål i bröstet. Ett svart hål som snart kommer att svälja hela mig. 

Och jag är äcklad, av mig själv. Och nu vet jag inte vad jag ska skriva mer. Jag tog mina mediciner tidigare igårkväll för att Hjärtat sa till mig, jag tog också en Stesolid och somnade av ren utmattning efter min svåra ångest. Men jag sov bara ett par timmar - nu har jag varit vaken sen halv två inatt. Och jag blir uppäten av tomhetskänslor och vet inte var jag ska ta vägen. Jag skriver detta bara för att jag ska kunna fokusera tankarna på något vis en stund, genom att försöka formulera ut i ord vad som rör sig lite inom mig. Ska jag ta en Stesolid till? Min läkare har skrivit på receptet att jag får ta högst 1½ tablett/dygn. Jag har tagit en tablett, för en halv hjälper inte. Men hjälpte ens en hel? Jag vet inte, jag mår ju inte direkt bra just nu. Tankarna flyger och jag har ingen ordning eller kontroll alls på det. Jag glömmer till och med bort vad jag skriver just nu. Jag är livrädd och trasig med ett enormt hål i bröstet. Jag har overklighetskänslor också, som om det andra inte vore nog. Jag försöker fokusera på att stava rätt. Jag försöker fokusera på grammatiken. Jag vet inte riktigt hur det går, eftersom jag glömmer vad jag började detta inlägget med, hjärnan spinner vidare och detta skulle kunna bli en hel bok om jag inte slutar snart. 

Så ska jag försöka sluta? Vad ska jag då göra för att dämpa ångesten och dom där äckliga tomhets- och overklighetskänslorna? Dom äcklar mig lika mycket som jag äcklas av mig själv. Jag känner mig vidrig och värdelös. Nej, nu får jag sätta punkt här. 

0105; Chaotic mind

Det står inte stilla uppe i min hjärna, det gör det aldrig. Jag förstår inte hur det kan vara så - aldrig någon vila eller paus. Jag har under dom senaste månaderna haft flera impulstankar som stör mig. Jag gillar dom inte alls. Jag har inte gett efter för tankarna, men det känns som att det inte är långt ifrån. Men jag gör mitt bästa för att hålla emot, det lovar jag.

Min ångest går upp och ner som en bergodalbana. Från att ha känt mig hur pigg som helst igår på dagen så vände det framåt kvällen. Jag känner mig trött, spänd, orolig och full av ångest. Jag känner mig deprimerad också = Det är mycket nu.

Som sagt, hjärnan vilar aldrig. Och helst av allt skulle jag vilja sova, sova hur mycket som helst så att jag slapp allt. Alla jobbiga, dumma och konstiga tankar... Nu ska jag läsa lite, sen vila.

0086; Inlägg åttiosex

Idag har jag legat i sängen hela dagen - förutom dom gånger jag gått på toaletten och imorse när jag gjorde fruskost åt mig och hjärtat.

Jag har läst lite bloggar, läst VR, stirrat, gråtit.. jag känner mig desorienterad och har ingen direkt koll på läget. Självföraktet är väldigt starkt. Jag mår halvt illa, antagligen på grund av att jag inte ätit något. Jag borde äta, jag borde tvätta håret, jag borde byta om och kliva upp ur sängen.

Men jag orkar inte, det går inte. Det känns som en omöjlighet. Jag vill, men det tar stopp. Jag har för mycket ångest, för lite ork. Jag är så dålig, och skuldkänslorna är enorma. Jag känner mig enormt jobbig, och som en dålig vän och flickvän. En dålig dotter. Jag märker att vissa drar sig undan, det känns som ett spjut u hjärtat, det gör så jävla ont.

Jag pratar knappt med min mamma längre. Och när vi väl pratar känns det ytligt. Och jag hatar mig själv för att jag inte vågar säga som det är. Och jag känner mig som den störtsa egoisten. Men det känns så ytligt, och jag förstår, hon är nykär. Men jag är trasig. Jag är livrädd. Jag har ont i både kropp och själ.

Jag vet ite ens vad jag ska skirva...

0084; Inlägg åttiofyra

Att ha ångest samtidigt som känslorna svämmar över och känna mig helt tom och likgiltig på samma gång. Att inte orka. Jag vill bara sova. Sova sova sova. Jag får dumma impulser av att jag vill skada mig själv, försvinn. Jag vill sova men hjärnan spinner runt runt runt och jag kan inte hoppa av. Jag vill hoppa av. Jag vill få rätsida på det här nu. Varför går det inte. Jag är trasig.

0039; Inlägg trettionio

Dumma jävla hjärna. Jag tänker ofta på döden, och hur lätt det skulle vara att bara avsluta livet. Ta tabletter, skära sig på något vasst, hänga sig i ett rep, slänga sig framför ett fordon.. ja listan kan göras lång. Fort och enkelt. Det är galet.

Jag känner ofta att jag inte orkar leva. Men det betyder inte att jag vill ta mitt liv, nej. Det vill jag inte.. Jag vill ju leva egentligen, det är så jobbigt ibland bara. Jag försöker och försöker tänka så positivt jag kan, men dom dumma tankarna är starkare..Och det är ju så, om nån säger: "tänk INTE på den rosa elefanten", klart som fan att man gör det då?!

Jaja.. Life's a bitch. Jag är nervös inför imorgon.. Jag har ingen aning om vad som kommer hända och det skrämmer mig en aning faktiskt. Men det kommer gå bra, det vet jag ju. Men jag har ingen kontroll ju?! Hjälp!

Aja, jag älskar mig sambo och min mamma och mina bröder och min pappa och ja.. alla er andra! Puss

0031; Inlägg trettioett

Kroppen går på högvarv fast jag tar det superlugnt. Ångesten dunkar i bröstkorgen. Allt känns så extremt jobbigt. Jagvillintemera. Jag orkar inte mer. Varför kan det aldrig få vara bra? Bara för en dag.. Det är antingen skitdåligt, eller så är det ingenting, eller en fruktansvärd tomhetskänsla. Det är aldrig  b r a.

Men jag försöker hålla mig positiv, på tisdag ska jag tillpsyk, bara imorgon kvar sen är det tisdag...

Och hur går det med sömnen? Hahahah..... Jag lyckades vända mitt dygn, för EN natt?! Sen samma visa igen, no sleep - sova på dagen. Jag kommer säkert inte få någon sömn innan jag ska iväg till psyk.. Med min typiska tur så blir det nog så..

0022; Inlägg tjugotvå

Det suckas ju ändå bara äńär jag mår dåligt.. jag vet att jag är jobbig, och krävande.. jag är trött och helt slut. Jag vill bara sova.. Jag kommer alltid att undra varför? Skitsamma... jag hatar de n här dagen.

0021; Inlägg tjugoett

Idag vill jag dö.

0007; Inlägg sju

Det kokar i mig.
Jag vill inte känna som jag gör, men jag gör det. Hathathat. Dummajävlakänslor. Hur får man stopp på karusellen? Jag vill gå av.. nu. Jag har väldigt svårt för att släppa saker som har hänt. Jag ältar och ältar och ältar lite till. Jag får så ont i magen. Men jag kan verkligen inte låta bli, speciellt inte när jag inte fått sova och har ångesten i halsgropen. Jag mår skit, på riktigt skit. Jag önskar att jag kunde få somna.. blö, får slänga i mig några lergigan. Hörs snart igen!