0218; Att veta

Det är skönt att ha fått veta varför allt är som det är. Alla bergodalbanor, all ångest, all rädsla och oro. Jag har misstänkt rätt länge (som jag tidigare skrev) att jag lider av Borderline, men nu vet jag att jag har det. 

Det känns.. konstigt. Jag försöker smälta det, men det kommer nog ta sin lilla tid. För även om jag nu vet att jag har det så försvinner ju inte mina problem av sig själva, utan det är ju nu det stora arbetet börjar. Arbetet mot friskheten och ett "normal" liv.

Som det är idag kan jag inte studera, jobba eller leva ett normalt liv. Eftersom mina problem gör det omöjligt för mig.. Så nu kommer tankarna att vridas lite, "kommer terapi verkligen att hjälpa?", "hur bryter man ett tankemönster man levt med i så många år?", "kommer jag kunna bli bättre?". Det är mycket i huvudet nu. Men jag ska låta det ta sin tid att smälta in. Nu vet jag i alla fall, och det är nu man kan göra något åt saken.

Och en sak till! Jag ska sluta med Lyrican eftersom att jag inte tycker den har någon effekt, så jag börjar ikväll med att sänka dosen från 150 mg till 100 mg.. Kör på det ett tag så får jag se hur jag reagerar på utsättningen, om jag får några utsättningssymtom osv.. Aja, nu ska jag sluta pladdra!