0214; Usch

Jag är sä fruktansvärt äcklad utav mig själv.

Jag vill bara skära bort allt äckligt, bli av med det som gör ont i mig. Blöda ut all tomhet och allt vidrigt som finns här inne i min kropp. Jag vill göra ett hål i mitt huvud och låta hjärnsubstansen rinna ur. Jag hatar det här, fyfan vad jag hatar det här. Jag hatar mig själv så jävla mycket. Jag är ful, fet, äcklig, vidrig, störd.. Ja, säg ett hemskt ord och det är jag. Jag orkar inte mer.

0209; Another sleepless night

Jag vaknade inatt igen. 

Ångesten brann i bröstkorgen, tankarna rusade i takt med min puls. Nya sår - and they keep getting deeper. Jag orkar inte med bergodalbanorna, jag orkar inte med känslostormarna, jag orkar inte med tomheten, jag orkar inte med nedstämdheten, jag orkar inte med att inte veta vem JAG är. 

Jag vill ha måndag, NU. Jag vill veta om jag får diagnosen, om jag kommer att få behandling. Jag orkar inte vänta mer, energin är slut. Jag har ingen koncentrationsförmåga kvar. Jag kan inte göra något i längre än ett par minuter, jag är slut. Så snälla dagarna, skynda på. Snälla!

0199; Inlägg etthundranittionio

Rakblad som glider lätt genom huden. Ett rakt streck öppnar sig och det tar ett par sekunder innan blodet kommer. Så enkelt. 

Det blir djupare och djupare för varje gång. Tar i lite mer. Spänner skinnet lite mer. Papper fulla med blod överallt. Och sedan måste jag gömma allt för att kunna fortsätta. Inget får komma bort. Inget får synas. Smutsen måste få fortsätta komma ut. Tomheten och ångesten måste få lätta. 

Jag känner mig så jävla ensam, så jävla jävla ensam. Jag druknar i hatet mot mig själv. Jaget som inte finns. Vem är jag under skalet? Och hur ska jag orka överleva?

0198; Serietecknarlust

Jag mår inget vidare just för tillfället.

Men jag vill ändå berätta om min dag lite snabbt! 

Jag har tecknat idag, det har varit otroligt skönt. Det var längesedan jag tecknade ska jag tala om.. jag minns inte när jag gjorde det sist. Jag har tecknat i hela mitt liv, men när jag gick i gymnasiet försvann den skaparlusten. Men idag tog jag tag i det! 

Jag har också börjat skissa lite på en figur jag tänkte ha i en egengjord serie.. Jag har alltid velat göra en serie! En dröm som jag nu vill göra till verklighet, men det krävs en hel del energi så det får ta sin lilla tid eftersom jag inte har så mycket ork. Men jag har kommit på en huvudfigur, namnet på huvudfiguren och på ett ungefär hur jag vill att serien ska se ut manusmässigt! Så jag har ju kommit en bit på vägen. Resten kommer sen det med.

Men nu ikväll är psyket sämre, jag har ångest som jag inte vet hur jag ska kunna bedöva. Min första impuls var att hetsäta godis, men jag vill inte gå till affären ensam - så det sket sig. Min andra impuls var att jag ville shoppa på nätet, men det skiter sig det med för att jag shoppade så mycket igår. Och min tredje impuls är väl inte så svårt att räkna ut. Då går jag på självskadandet. Och mina impulser är så starka och ångesten likaså. Jag är inte stark nog att stå emot, men jag kämpar som fan. Men jag vet att om en stund så kommer jag att ge med mig inför impulsen.. 

0183; Not like the movies

Tre läkare har skrivit detta i min journal; Personlighetsstörning?

Så nu ska jag få en personlighetsutredning. Jag vet inte riktigt när ännu, men det blir rätt snart. Jag väntar på att min kontaktperson ska ringa mig och informera mig om läget, men jag kan inte hålla mig så jag kommer säkerligen att ringa honom så fort jag postat det här inlägget. 

    Jag försöker planera dom kommande veckorna, och då måste jag veta hur det blir med allt inom öppenvården & utredning osv. Dessutom har jag en sån fruktansvärd ångest dygnet runt som inte ger sig. Trots benzo och alla andra dumma metoder jag tar till med för att bedöva ångesten och tomheten i bröstet. Jag har dessutom nästan haft sönder min högra bröstmuskel. Jag kan inte riktigt förklara, men jag har en hel del blåmärken + att det gör sjukt ont.

Jag kanske åker till min mamma på söndag, och jag kanske åker till min pappa den 11 juni. Vi får se, vad som händer och sker beror mycket på Öppenvården. Men nu ska jag sluta pladdra! Jag skriver mer sen..

0177; Helveteshelgen

I fredags fick jag en massiv panikångestattack. Och ångesten efter detta har inte avtagit något under helgen. Jag har haft såpass svår ångest att jag knappt gått ur sängen, och jag har levt på Stesolid. Det har varit ångest ångest ångest och ångest. Jag vet inte vad jag ska göra och jag vet inte var jag ska ta vägen. Jag kämpar mot självskadeimpulserna och försöker hålla mig kvar på planeten. Jag upplever allt som overkligt och ALLT är jobbigt. 

Imorgon ringer jag Psyk, igen.. För nu känns det som jag ramlat ner i ett svart hål. 

0176; Ångest är ju kul!

Ironi.

Jag mår som en påse skit. Usch usch. Jag sitter och kämpar emot impulser. Det går sådär.. Jag har ett enormt sug efter att få frossa. Usch, jag vill inte. Men suget är så enormt, så stort, så svårt att motstå. Ångest, jag hatar dig.

Jag försöker tugga tuggummi, tänka på annat - ingenting verkar fungera.

Jag använder mat/godis/annat skit för att skada mig själv. Jag rispar mig, kliar mig, river sårskorpor. Trycker sönder min högra bröstmuskel. Jag hittar alltid sätt att skada mig på när ångesten är för stor. För det handlar om att vilja ha kontroll, fast jag egentligen inte har någon kontroll över huvud taget. Jag vill bara slippa. Försöker hitta saker som bedövar tomheten, overkligheten. Jag äcklas av mig själv.

0172; I'm falling down

Det blir värre, ångesten blir värre. Panikångest och dödsångest. Finns det inget slut på det här eländet? Hur ska jag ta mig ur det här..?

10 mg Stesolid. Jag väntar på att det ska börja verka. Ensamhet, overklighetskänslor, värdelöshetskänslor. Jag känner mig som en jävla plåga. Fan också. Hur ska jag kunna bedöva ångesten, ensamheten, tomheten? Med Stesolid, med att göra mig själv illa på alla möjliga vis. Funkar inte det ena så fungerar något annat bättre. Jag orkar inte ha det så här. Jag orkar inte skada min omgivning mer. Fan också.

0167; Who am I?

Jag ställer den frågan flera gånger i veckan; Vem är jag egentligen?
Och jag har liksom inget svar, jag känner att jag inte vet vem jag är.

Men jag vet vad jag heter och hur gammal jag är, och det är ju en bra början. Jag skriver ett par rader nu för att berätta att jag inte har försvunnit. Jag har bara.. Semester? Jag bor hos Lena, och har gjort det sen tisdagen den 26:e april. Jag vet inte hur länge jag blir kvar..

Jag väntar fortfarande på besked om mina kommande utredningar, psykiatrin är så jävla sega. Jag blir tokig på dem. Men det är ju så, jag har fått veta att det inte alls är ovanligt. Mycket dåligt. Men men.. jag berättar allt så fort jag vet!

0144; Broken inside

Är det fel på mig?

Min mamma ska flytta igen och jag känner mig helt trasig. Jag har inte riktigt hunnit smälta att hon flyttat från huset än.. och nu ska hon flytta igen. Jag blir livrädd och jag kommer på mig själv med tankar som att jag inte vet vem jag är. Jag får sån jävla separationsångest, det gör ont som fan. Jag vill vara liten igen, krypa ihop i min mammas famn.. ta bort min ångest. Är det fel på mig som mår så här dåligt över att hon ska flytta? Jag önskar ibland att allt skulle bli som "vanligt" igen. Men självklart så vill jag inte det samtidigt, jag vet att min mamma mår mycket bättre nu och det betyder allt - allt. Jag bara bryter ihop för att  tryggheten är borta. Mitt "hemma" är borta. Ångest, fetingångest. Jag vill inte, jag känner mig så hjälplös och maktlös. Jag har en klump i halsen och ångest som äter upp hela bröstkorgen. Fan. Fanfanfan.

0140; She's lost inside

Vidriga äckliga känslor i bröstkorgen. Tomhetskänslor och vider. Jag har sån jävla ångest, ångestångestångest. Jag river loss skinnet från läpparna. Det lindrar för stunden, men så fort jag inte river kommer allt tillbaka och jag kan inte sitta still. Jag spänner mig så jag får ont, nästan så att ryggen går av. Men jag vet inte vad jag ska göra. Jag har svårt att andas. Jag vet ingenting om någonting. Jag har självskadeimpulser. Jag har ångest, jag har ont i kroppen och ont i själen. Jag känner mig så jävla trasig. Jag känner mig så sjukt ensam inombords.

0138; Inlägg etthundratrettioåtta

Ångestångestångest.

Kvällen har bestått av en gnagande, frätande tomhets- och ensamhetskänsla i bröstkorgen. Ett hjärta som slår extra snabbt och ett svart hål i bröstet. Jag spänner sönder mina muskler och slåss mot självskadeimpulser. Impulser som vill ta en sax och karva sönder armarna. Jag slåss och jag vinner. Istället tar jag en cigg. Försöker slappna av. Det är snart dags för kvällsmedicinen. 

0126; Inlägg etthundratjugosex

Jag är så trött och matt. Jag har en fruktansvärd ångest i kroppen, men allra mest i hjärnan och bröstkorgen. Det var ett par veckor sedan det var så här jobbigt. Jag har dessutom en förkylning på gång med feber vilket inte gör måendet lättare. Jag hatar att må som jag gör nu. Jag vill skriva men kan inte, jag blir helt tom och orkeslös. Usch

0120; Skinnflådd

Jag har rivit bort allt skinn jag har på läpparna, dom är ömma och lite svullna. Jag har inte sovit något och ångesten sitter kvar. Vad ska jag göra? Jag funderar på att ringa psyk kl 08, men vad ska jag säga? Vem ska jag prata med, min läkare eller min ssk? Tänk om ingen har tid för mig? 

Hjärtat jobbar dag, så han sover en stund till. Men sen åker han till jobbeet och jag blir ensam. Jag tror inte jag klarar att vara ensam idag. Jag kanske ska säga det när jag ringer, att jag inte klarar det. Undrar vad dom säger då, undrar om dom gör något. Jag har tappat mitt ffotfäste och jag faller. Tänk om dom ber mig åka dit? Då måste jag bege mig ut, usch. Usch. Jag vill inte gå utanför dörren idag, jag vill ligga under täcket. Jag vill ha något som bedövar mig, hela mig. 

En timme kvar tills jag ska ringa psyk.

0119; Tomhetskänslor

Igårkväll fick jag en fruktansvärd ångest. Jag kände mig desorienterad och trodde att jag höll på att bli galen. Sambon skulle iväg i en och en halvtimme, han sa till mig att ta Stesolid men jag vägrade. Istället la jag mig i fosterställning i sängen under täcket och lyssnade på Lux Aeterna av Clint Mansell om och om igen. Jag hade hundratals, tusentals tankar i huvudet och hade inte någon koll alls. Ena sekunden tänkte jag på en sak för att i nästa tänka på något helt annat. Men det är inte jag som gör det, jag väljer det inte själv, inte medvetet. Jag kände hur jag började fräta inombords. Jag har ett stort hål i mig, tomhet. Jag känner mig helt tom, jag vet varken ut eller in och det börjar bli otrevligt. Ju längre tiden går ju sämre mår jag, trots nya mediciner och allt annat, vad är det som händer? Det känns som att jag får fler och fler fel på mig. Och en sak som verkligen gnager i mig är att jag inte vet vem jag är, existerar jag ens? 

Jag har tidigare skrivit att tomhetskänslor skrämmer skiten ur mig, och att jag är rädd för att om ångesten försvinner kommer jag känna mig helt tom - men jag känner mig tom nu. Som ett hål i bröstet. Ett svart hål som snart kommer att svälja hela mig. 

Och jag är äcklad, av mig själv. Och nu vet jag inte vad jag ska skriva mer. Jag tog mina mediciner tidigare igårkväll för att Hjärtat sa till mig, jag tog också en Stesolid och somnade av ren utmattning efter min svåra ångest. Men jag sov bara ett par timmar - nu har jag varit vaken sen halv två inatt. Och jag blir uppäten av tomhetskänslor och vet inte var jag ska ta vägen. Jag skriver detta bara för att jag ska kunna fokusera tankarna på något vis en stund, genom att försöka formulera ut i ord vad som rör sig lite inom mig. Ska jag ta en Stesolid till? Min läkare har skrivit på receptet att jag får ta högst 1½ tablett/dygn. Jag har tagit en tablett, för en halv hjälper inte. Men hjälpte ens en hel? Jag vet inte, jag mår ju inte direkt bra just nu. Tankarna flyger och jag har ingen ordning eller kontroll alls på det. Jag glömmer till och med bort vad jag skriver just nu. Jag är livrädd och trasig med ett enormt hål i bröstet. Jag har overklighetskänslor också, som om det andra inte vore nog. Jag försöker fokusera på att stava rätt. Jag försöker fokusera på grammatiken. Jag vet inte riktigt hur det går, eftersom jag glömmer vad jag började detta inlägget med, hjärnan spinner vidare och detta skulle kunna bli en hel bok om jag inte slutar snart. 

Så ska jag försöka sluta? Vad ska jag då göra för att dämpa ångesten och dom där äckliga tomhets- och overklighetskänslorna? Dom äcklar mig lika mycket som jag äcklas av mig själv. Jag känner mig vidrig och värdelös. Nej, nu får jag sätta punkt här. 

0086; Inlägg åttiosex

Idag har jag legat i sängen hela dagen - förutom dom gånger jag gått på toaletten och imorse när jag gjorde fruskost åt mig och hjärtat.

Jag har läst lite bloggar, läst VR, stirrat, gråtit.. jag känner mig desorienterad och har ingen direkt koll på läget. Självföraktet är väldigt starkt. Jag mår halvt illa, antagligen på grund av att jag inte ätit något. Jag borde äta, jag borde tvätta håret, jag borde byta om och kliva upp ur sängen.

Men jag orkar inte, det går inte. Det känns som en omöjlighet. Jag vill, men det tar stopp. Jag har för mycket ångest, för lite ork. Jag är så dålig, och skuldkänslorna är enorma. Jag känner mig enormt jobbig, och som en dålig vän och flickvän. En dålig dotter. Jag märker att vissa drar sig undan, det känns som ett spjut u hjärtat, det gör så jävla ont.

Jag pratar knappt med min mamma längre. Och när vi väl pratar känns det ytligt. Och jag hatar mig själv för att jag inte vågar säga som det är. Och jag känner mig som den störtsa egoisten. Men det känns så ytligt, och jag förstår, hon är nykär. Men jag är trasig. Jag är livrädd. Jag har ont i både kropp och själ.

Jag vet ite ens vad jag ska skirva...

0075; Fruktansvärd rädsla

Jag är rädd. Jag är rädd för framtiden. Det här kommer låta helt sjukt.. men jag är rädd att min ångest ska försvinna. För jag vet inte hur det känns att vara utan ångest, jag vet inte hur det känns att inte vara orolig för allt hela tiden. Jag är så sjukt rädd att om det fösvinner, kommer jag känna mig tom? Jag känner mig tom ibland, och det skrämmer skiten ur mig att det kommer kännas så hela tiden om ångesten försvinner. Jag förstår om ni tycker att jag låter helt vrickad, men min ångest är som en slags trygghet även om den får mig att må skit. För den finns alltid där och jag vet hur den känns. Jag vill INTE känna mig tom. Det räcker med dom gånger jag gör det nu. Jag vill inte, vill inte. Jag skäms över att berätta det här, men det måste ut. JAG ÄR LIVRÄDD för den känslan. Jag hatar den tomhetskänslan något så jävulskt. Usch usch usch... =(

0053; Inlägg femtiotre

Då dubblade jag precis dosen av Lyrican.

Nu ska jag ta 50 mg/morgon och 50 mg/kväll fram tills den 8:e.

Då ska jag till psyk igen.. då blir det medicinuppföljning..

Och antagligen prat om terapi/ångesthantering.

0039; Inlägg trettionio

Dumma jävla hjärna. Jag tänker ofta på döden, och hur lätt det skulle vara att bara avsluta livet. Ta tabletter, skära sig på något vasst, hänga sig i ett rep, slänga sig framför ett fordon.. ja listan kan göras lång. Fort och enkelt. Det är galet.

Jag känner ofta att jag inte orkar leva. Men det betyder inte att jag vill ta mitt liv, nej. Det vill jag inte.. Jag vill ju leva egentligen, det är så jobbigt ibland bara. Jag försöker och försöker tänka så positivt jag kan, men dom dumma tankarna är starkare..Och det är ju så, om nån säger: "tänk INTE på den rosa elefanten", klart som fan att man gör det då?!

Jaja.. Life's a bitch. Jag är nervös inför imorgon.. Jag har ingen aning om vad som kommer hända och det skrämmer mig en aning faktiskt. Men det kommer gå bra, det vet jag ju. Men jag har ingen kontroll ju?! Hjälp!

Aja, jag älskar mig sambo och min mamma och mina bröder och min pappa och ja.. alla er andra! Puss

0031; Inlägg trettioett

Kroppen går på högvarv fast jag tar det superlugnt. Ångesten dunkar i bröstkorgen. Allt känns så extremt jobbigt. Jagvillintemera. Jag orkar inte mer. Varför kan det aldrig få vara bra? Bara för en dag.. Det är antingen skitdåligt, eller så är det ingenting, eller en fruktansvärd tomhetskänsla. Det är aldrig  b r a.

Men jag försöker hålla mig positiv, på tisdag ska jag tillpsyk, bara imorgon kvar sen är det tisdag...

Och hur går det med sömnen? Hahahah..... Jag lyckades vända mitt dygn, för EN natt?! Sen samma visa igen, no sleep - sova på dagen. Jag kommer säkert inte få någon sömn innan jag ska iväg till psyk.. Med min typiska tur så blir det nog så..