Jag vill inte se mig själv i spegeln. Så fort jag närmar mig något föremål som skulle kunna spegla mitt utseende så tittar jag bort.
Jag känner mig äcklad av mig själv. Ful, vidrig, fet och allt hemskt man kan vara här i världen. Men det absolut värsta av allt, det är att jag har ingen fin insida att luta mig mot. För innanför det groteska skalet Emelie så finns en ännu vidrigare insida. Tusen miljoner störda tankar om känslor, livet och döden, en frätande tomhet med ett stort jävla frågetecken i mitten. Vem fan är jag mer än det fula som jag tvingas leva med dag efter dag?
Fy fan vad jobbigt att känna så. Känner så väl igen mig. Lyckligtvis mår jag inte så pass dåligt längre, men jag har lidit av BDD och varje dag var en kamp. Spegla mig eller inte spegla mig, fastna i att spegla mig eller försöka glömma hur ful jag i mina ögon var. Och precis som du tänkte jag att jag inte ens hade en fin insida att luta mig mot.
SvaraRaderaMen du! Jag vet att det kan vara svårt att lita på i sådana stunder, men jag tycker verkligen att du är jättesnygg och dessutom verkar du vara en oerhört fin person. Och tjock? Av de bilder jag sett på dig är du inte alls tjock! Men jag förstår att det kan kännas så. Man ser det man ser i spegeln liksom. Försök att hitta sådant du tycker du är bra på, varenda dag, och skriv ner på en lista. Så kan du ta fram den när det börjar kännas tungt, se om det hjälper dig att känna dig som en bättre och snyggare människa.
Kram!