Idag har jag låtit bli mina fötter HELA dagen - fan vad bra jag är. Men helvete vad jag får kämpa, mot ångesten, mot klådan, mot pillandet, mot grävandet. Vissa sekunder känns det som att jag kommer bli galen om jag inte får riva upp mina fötter. Men sen tänker jag, att FAN vad bra jag är som lyckas stå emot. Jag blir så himla stolt över mig själv.
Och nej, jag har inte kunnat låta bli mina armar. Men det är fötterna som är värst. Babysteps. En sak i taget. Och kommer ett bakslag tänker jag inte ge upp. Jag tänker kämpa, kämpa mot mitt destruktiva jag. Jag vill bli skadefri, och det kämpar jag för.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar